julia amb forsberg

Nu ska jag sova och kolla film. Men först tänkte jag bara en sak. Har länge funderat på detta. Börjar 17-18 åringar bli för gamla för att bete sig barnsligt tillsammans med sina nya mognare vänner. Klart jag har vuxit i från the childhood. Som vem som helst. Men lever barnet i mig fortfarande kvar? Finns lekfullheten fortfarande i mig, och hur ska jag i så fall använda den för att det inte ska bli för mycket. Det känns (för min del) ganska obekvämt att veta att man kanske inte kan bete sig så längre med sina nya vänner. I ens nya vuxna liv. Där man gått vidare från allt och alla man brukade leka med. Har jag lekt av mig? Eller håller jag bara tillbaka? Är jag så mogen som det verkligen verkar. Kan det verkligen ha hänt? Är det mitt eget fel? Ska jag fortsätta leva som det barnet jag är innan det verkligen är försent? Vad ska mina nya och mognare vänner säga? Eller kommer dom inspireras till att göra detsamma som jag? Har jag tur så kanske, ja bara kanske. Så känner dom likadant. Vill som snart myndig fatta ett moget beslut för min egen skull. Och jag tror jag vet vad jag behöver.

Här är några grymma, tycker ni ska lyssna.