julia amb forsberg

Jag känner ingenting riktigt. Är inte speciellt rädd. För jag har fortfarande inte riktigt fattat det mamma sa förut när jag ringde. Men det får inte vara sant. Inte nu. Nu när jag äntligen fått en chans. En chans att bli den personen jag förtjänar att vara. Jag skulle bli så besviken om du aldrig fick se det. Jag ser upp till dig och din tålmodighet. Hur stark du har varit och främst för att du aldrig någonsin har klagat. Vi kan prata i telefon hur länge som helst. Och du är en av dom få som fortfarande bryr sig om allt det där vardagliga som rör just mig. Vad jag ätit till frukost, hur det går i skolan och framförallt hur jag har mått. Du vill veta allt. För du bryr dig om mig och det vet jag. Även fast jag alltid fått för mig att ingen i den här världen kan bry sig så mycket om någon, eller mig. Ditt skratt och ditt leende smittar alltid av sig. Och allt du har att säga är på något sätt alltid intressant. För du har en sådan energi som jag aldrig sätt i någon annan människa. Mitt hjärta säger att allt kommer ordna sig och att det här är bara en av alla gånger du varit svag. För svag för nuet. Men mina järnspöken skriker att jag kommer förlora dig. Och det var så svårt att hålla tillbaka tårarna förut på bussen. Det här handlar om dig. Jag bryr mig om dig på riktigt. Och jo förresten, jag är rädd. Så väldigt rädd. Jag vill inte förlora en familjemedlem till. Det är inte rättvist.

 

"Jag kastar stenar i mitt glashus. Jag kastar pil i min kuvös. Och så odlar jag min rädsla. Ja, jag sår ständigt nya frön. Och i mitt växthus är jag säker, Där växer avund klar och grön, Jag är livrädd för att leva. Och jag är dödsrädd för att dö. Men älskling vi ska alla en gång dö. Ja, vi ska alla en gång dö."

- Kent – Mannen I Den Vita Hatten ( 16 År Senare )