Ever since I was eight or nine. I've been standing on the shoreline.
Vet inte riktigt vad som händer just nu. Jag vet inte vad som händer med mig. Jag vaknade imorse efter en lång natt med mina underbara vänner. Men inget kändes relativt. Och inget kändes värt att bry sig om. Så kan det bli när man bryter sig loss från något. Man vägrar att inse det. Att man är deprimerad alltså. Man vägrar att inse att man behöver hjälp. Så man ligger istället vaken flera timmar efter att man vaknat och bara stirrar upp i taket. Så mycket saker som jag borde göra. Men har inte lust.
Förlåt till er. Mina fina vänner. Ni som tar åt er eller ni som känner er bortglömda. Svikna eller lurade. Mitt hjärta känns helt tomt just nu. Och jag vet inte riktigt vad jag känner för just nu. Ingen sa att det skulle bli så här svårt. Men jag visste att det inte skulle bli lätt. Jag försöker bry mig mer om det runt omkring mig. Men jag är för likgiltig för att ens försöka. Men jag skulle aldrig stått vid eran sida om jag inte hade älskat er. Så förlåt. Jag är inte mig själv just nu bara. Men det kommer väl. Tids nog.
För er som inte hänger med. Jag har fattat ett stort beslut med mitt liv. Något som kommer ge stora följder men som samtidigt kommer göra mitt liv tusen gånger bättre. Bara att inget kommer kännas bättre just nu. Nu genomgår jag det värsta. Men det kommer vara värt det. Det vet jag. Och det har ni mina älskade lovat mig. Och för första gången på 3 år så tror jag på er. Tack för att ni ger mig styrkan att klara av det här.
