Sprang du runt på gator av sten med obeväpnade känslor, känslor du känt för mig. Du kunde ha ringt eller vad som helst. Åtminstonde känt något den stunden.
För jag kände varje steg du tog och varje andetag. Ständigt byte dina lungor ut syret till nya andhämtningar. Och jag kände varenda ett av dom. För det var mitt syre du andades den där varma Göteborgsnatten. Du visste bara inte om det. Du vet inget än. Men snart ska jag berätta för dig. När tiden är inne ska jag berätta för dig alla dom där sakerna jag aldrig sa när vi satt på din trappa. Först måste jag bara hitta rätt tillfälle. Det måste vara rakt på sak. Men samtidigt mjukt. Och man kan inte hitta varandra en varm och stressig natt i ett ljust vimmel. Ett vimmel som Göteborg. Det går inte. Det förstår du väl. Finaste älskade du.
Kommentarer
Trackback
