julia amb forsberg

Jag förstår mig verkligen inte på folk. Hur vissa människor tänker och hur skev bild dom kan ha på andra människor. Jag kan säga att jag klarade mig. Jag har aldrig blivit mobbad för hur jag varit som person eller dom valen jag gjort. Men jag har blivit lämnad, förtalad, retad och trakasserad av människor på grund av liknande saker. Jag vet att många människor skulle gärna byta plats med mig. Så att jag går en estetisk inriktad linje är något jag längre inte ens tänker på. Förut var det något jag dagligen mådde dåligt för. T.ex för att personen jag älskade under flera års tid plötsligt tyckte att jag var äcklig. På grund av dessa förändringar jag gjorde med mitt liv. Så gick jag från att vara den mest eftertraktade personen i hans liv. Till äcklig. Nu är vi inte längre någonting förutom vänner. Men jag kommer alltid ha ångest för att jag höll på att bli ett vandrande vrak. Jag slösade bort nästan 2 år av mitt liv på att "försöka vara" den där speciella människan. Jag blev nästan tillfredställd av att chocka människor runt omkring mig. Men att få höra "Du såg mycket bättre ut förr", eller "Från fjortis till emoestet". Det gjorde innerst inne väldigt ont. Nu kämpar jag istället för att bli den människan jag var förut. Jag kan lätt säga att förändring märks och det uppskattas av min omgivning. Men det går inte en dag utan att jag tänker på dom där töjningar jag hade i örat, läpp piercingen och framförallt, ett hår som slittits sönder för all färg, svart, röd, rosa. You know them, jag har haft alla. Nu känns allt bara tillgjort. Konstigt.

Blev under helgen ordentligt sårad av 2 människor som jag trodde jag kunde lita på. Som brukade vara mina vänner. Jag ska skriva här vad som hänt. För jag tycker inte någon förtjänar att bli behandlad på det här sättet. Jag struntar i vem som läser det här. Jag skriver detta för min egen skull.

 

Jag var hopplöst kär i en kille i över 3 års tid. Vi bröt för lite mer än en vecka sen. Han kom fram till att det var bäst att vi bara vara vänner för att han delvis visste hur mycket han hade sårat mig. Men också för att han inte älskade mig som jag älskade honom. Jag var ledsen i kanske 2 dagar. Men respektive dagar var jag bara arg. Kändes som att jag hade lurat mig själv under allt för lång tid. Men jag skakade av mig det, såg bort från det negativa och tänkte vilka fantastiska vänner jag har som stöttar mig genom det här. Jag såg fram emot en fredagskväll med 2 av dom bästa tjejerna. Jag var taggad, då får jag ett meddelande från han där det står:
"Jag ångrar det jag sa. Saknar dig. Ring mig."
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta ner jag såg det. Men jag ringde aldrig upp och jag struntade i att svara. Jag berättade för mina vänner när vi väl var ute på krogen. Dom sa bara "Vad va det vi sa" och "Alla visste att han skulle ångra sig". Jag tänkte det bara som en upplyftande grej när allt var som värst. Men jag visste att jag forfarande behövde komma över honom. Senare kom en annan vän över, som även är kompis med han. Jag berättade vad han hade skrivit tidigare under kvällen. Då sa min vän något som sårade mig något fruktansvärt mycket, och något som la grunden till att bli den värsta kvällen på väldigt länge. Det var nämnligen min vän som stod framför mig och en annan kille som hade skrivit meddelandet från hans facebook. Med dom orden så kände jag bara hur marken föll under mina fötter. Och plötsligt var jag tillbaka på ruta 1. Det blev en kväll med många tårar. Jag var knäckt. För det mina så kallade "vänner" nyss hade gjort mot mig, var något som jag redan då visste att jag aldrig någonsin skulle kunna glömma. And all of a sudden. Så kände jag mig som skräp. Men det var nog planen, och dom lyckades. Verkligen. Men ey, det sägs ju att det som inte dödar dig gör dig starkare. Så det måste ju göra mig till wonderwomen. Skitliv. Bilden överst är tagen från den tid jag kallar perioden, och bilden längst ner är en bild av mig idag. Nytt jobb, ny frisyr. 6 kilo lättare. Jag ler mot fler människor än vanligt. Och jag har blivit en mästare på tolerans. Jag kan nu något jag aldrig kunnat tidigare. Acceptera. Tusen gånger starkare. Och jag är så jävla stolt över mig själv som inser det.