julia amb forsberg

Ute är det kallt och mörkt. Men på ditt rum är allt varmt. Åtminstonde. Mörkret gör inte så mycket. Tystanden som annars skulle kännas så öronbedövande känns nu bara fridfull. Lakanen är kalla och luften jag andas är mjuk som sammet. Dina armar, din bröstkorg, dina axlar. När du omfamnar mig så vill jag inget annat än att bara trycka mig närmare. Fast jag vet att man aldrig kan komma en människa närmare fysiskt. Vill bara ha mer. Hela tiden. Ibland kan jag nästan höra vad du tänker, även fast du inte säger något. Det gör ingenting. Tystanden är behaglig. Jag är aldrig så avslappnad som då. Du leker med mitt hår mellan dina fingertoppar. Och med huvudet lutat mot din bröstkorg så hör jag dina hjärtslag. Och varje gång din bröstkorg sänker sig så är jag med dig. Jag är med dig i varje andetag. Bara tanken på att vi någonsin kommer skiljas åt gör så brutalt ont. Och inget annat vill jag hellre ha. Ditt lugn gör mig säker på att jag älskar personen du är. Och även fast du är hopplöst svår ibland. Så försöker jag se båda sidorna. För du är den finaste personen jag vet. Och ingen kan ta det ifrån mig. Hur kan en person som är så vild samtidigt vara så lugn och varm. Så känslig. Utan den värmen du ger mig skulle jag vara den kallaste människan i världen.