julia amb forsberg

Känner att jag måste skriva av mig lite nu innan jag ska sova. Jag känner mig stressad. Och jag som glidit genom livet och inte lyft ett finger någonsin. Har ett jobb som jag balanserar med min skolgång. Jag har ingen anning om vad jag ska göra efter gymnasiet förutom att jobba. Kommer sättas på prov när det nya gymmet öppnar för hur mycket jag kommer kunna jobba och hur bra jag kommer hantera jobbet. Fast egentligen sätts jag på prov hela tiden när jag tänker efter. Problemet är bara att jag har svårt att ständigt visa min bästa sida. Ibland blir jag trött, sur, vet inte vad jag ska göra, stressad och framförallt osäker. Men det känns inte som att det finns någon plats för sådana känslor när jag dessutom förväntas vara en snäll klasskompis som dessutom går inte för alla gemensamma skolarbeten, en storasyster och familjemedlem. En person med stor umgängeskrets och dessutom en person som någon kanske håller lite extra nära sitt hjärta. Vill så gärna jobba kvar på mitt jobb. För har lärt mig så mycket. Jag klarar mig inte utan dom extra inkomsterna. Och dessutom bor jag ju så nära och bra. Har träffat så många nya människor. Samtidigt vill jag få godkänt i alla dom viktiga ämnena i skolan. Och någonstans där i mellan ska jag ha ett privatliv där jag är kontaktbar, kan njuta av helgerna och visa intresse för den jag gilllar. Det är mycket på en gång just nu. Därav den dåliga uppdateringen.

Måste lugna ner mig och inse att jag inte alltid måste visa min bästa sida. Men på jobbet finns det inga ursäkter. Där ska jag från och med nu alltid visa min bästa sida oavsätt hur jag mår osv. Jag behöver peppa mig själv mer, lyssna på mer musik, äta nyttigare mat, se till att ha kul på helgerna, och planera bättre. Man kan alltid förbättras, men samtidigt så är ingen perfekt. Och just nu måste jag faktiskt ge mig själv beröm för att jag faktiskt tycker att jag lyckats galant på många plan. Jag är grym. Och ska fortsätta vara det också. Jag ska fan klara det här. Punkt.