Jobbångest, hjärtesorg och förlorad vänskap.
Nu 5 dagar innan studenten så trodde jag jag skulle vara lyckligare. Men det finns alltid saker att förbättra. Men på senare tid har småskiten bara rasat in i mitt liv. Jag gillar inte att klaga när jag vet att det finns folk som har det mycket värre. Min moster har cancer till exempel och jag ser verkligen hur ledsen mamma är. Min farmor mår verkligen inte bra och jag känner i hela själen att jag snart kommer att förlora henne. Och då kommer jag gå under jorden för jag älskar min farmor. Fyfan va dum jag känner mig. Men jag måste få skriva det här innan jag förtränger min ilska i sprit, stundentkläder och presenter.
Jag kommer vara pank hela sommaren. Jag som varit 110 procent inställd på att få jobba på mitt jobb i sommar har precis blivit varslad. Ganska omgående också, utan förvarning. Jag och naomi som är anställda som gymvärdar kommer att få jobba fram till skolavslutningen. Sen blir det inget jobb under hela sommaren. Jag vill gråta. Jag har försökt att söka lite andra jobb redan nu men bara tanken på att jag inte kommer att få jobba skär i hela kroppen jag kommer ligga på gräsmattan ett helt sommarlov och bara känna hur det kliar i fingrarna. För jag är en sån person som vill göra nytta. Jag vill jobba, jag vill bli belönad för hårt arbete. Och jag som inte ens ska på någon studentresa eller något. Jag som hade planerat att resa någonstans till hösten, gå på metaltown och forstätta på min tatuering som inte ens är halvklar. Allt togs precis ifrån mig.
Det har gått en jävla lång tid. Och jag klandrar ingen annan än mig själv. Fast när jag tänker efter, vad skulle jag ha gjort? Man kan inte hjälpa hur man känner för någon och dessa 4 år gamla känslor har bara funnits kvar i mig och växt sig starkare. Jag vet och har vetat länge att det inte skulle bli han och jag. Men jag vet hur fina vi hade kunnat bli tillsammans. Jag hade varit beredd att göra allt för att det skulle funka mellan oss. Men 4 år av lögner, svek och bortförklaringar har bara förstört mig och min syn på vad kärlek är. Och nu vet jag inte vart jag ska ta vägen. För även fast han sa det, så fanns han aldrig där. Han stod inte där bredvid mig och blev fotograferad med mig och min balklänning. Han kommer inte komma fram till mig på självaste studentdagen och berätta för mig att han är stolt över mig och att han älskar mig. För hade han älskat mig så skulle han varit här just nu. Och det är han inte. Oavsett om jag vaknar upp brevid han imorgon så kommer det inte förändra något. För han har byggt upp en mur runt om sig som jag inte kan komma runt. Jag kommer aldrig nå fram hela vägen. Mitt hjärta gör ont och jag vill kräkas när jag tänker att jag aldrig kommer kunna ändra på det här. Jag vill inte ha någon annan jag är hellre ensam. Jag kan inte sova på nätterna för det enda jag gör är att ligga och tänka på allt och hur misslyckad jag känner mig som person. Alla misstagen som fick honom att tveka och hur äcklig jag känner mig. Jag känner mig så jävla ensam och liten. Och obetydlig. Jag orkar inte skrika mer på honom. Ska aldrig mer säga "Gå härifrån då, gå bara! Jag vill ändå inte ha dig här." eller "Försvinn ur mitt liv". Jag ångrar alla gånger jag vände bort mitt huvud då han försökte kyssa mig, bara för att jag var sur. Ska aldrig mer idiotförklara honom för han var den som var smart nog att göra mig till en idiot. Och en idiot nog att säga att jag alltid kommer att älska honom. Han kommer alltid vara extra speciell för mig. Han var min "skinny love". En kärlek som fanns där men var för skör för att hålla, en relation som aldrig fick chansen att utvecklas. Som aldrig var modig nog för att bli offentlig. Allt är försent och förlorat. Mitt hjärta är krossat.
Jag har förlorat en bästa vän en gång tidigare. Då visste jag hur fel jag hade gjort. Men när jag tänker på hur allt blev den här gången. Så ångrar jag ingenting jag sagt. Konstigt engentligen men jag var inget annat än ärlig och det är honom som alltid sagt åt mig att säga vad jag tycker. Nu gjorde jag det. Jag var så trött på skitsnacket, hur hon idiotförklarade mig och hur hon ofta valde andra människor framför mig. Hur hon vissa dagar bara struntade i att svara på mina samtal och sms för att hon själv mådde dåligt. Och hur hon sen kan säga "Jag gjorde allt för dig, jag lät dig sova hos mig, betalade saker åt dig". Jag sträckte ut min hand för henne så många gånger men i slutändan så spottade hon mig ändå i ansiktet. Berättade för mig vilket svin jag var och att jag saknade hjärna. Om hon känner så för mig så var vi aldrig vänner. Och det vet jag idag. Jag har börjat rensa bort andra människor ur mitt liv också. Såna som jag känner inte längre gör mig någon nytta eller som inte vill mig något gott. Jag är trött på att känna att jag har många vänner som egentligen inte bryr sig. Så därför ser jag bara till dom närmaste och mina äkta vänner. För dom finns alltid kvar i slutändan. Och det var det jag försökte förklara för henne också. Men nu är allt förstört, vi blir inte vänner igen.
Kommentarer
Trackback
