Allt är nästan perfekt.
Jag måste bara börja med att säga att jag är så stolt över mig själv.
För det finns så mycket saker jag har mig själv att tacka för.
Så mycket saker jag har löst i mitt liv och hur allt förändrats tack vare det.
Enbart för att jag har tagit tag i jobbiga moment och ansträngt mig.
Och jag är verkligen värd det.
För det finns så mycket saker jag har mig själv att tacka för.
Så mycket saker jag har löst i mitt liv och hur allt förändrats tack vare det.
Enbart för att jag har tagit tag i jobbiga moment och ansträngt mig.
Och jag är verkligen värd det.
Jag har en världens bästa familj med föräldrar som förstår sig på mig, men som också ger mig en ärlig chans att se vad jag kan göra annorlunda. Dom lär mig (fortfarande) allt om att göra sig förtjänat av allt gott i livet. För gör du bara ditt bästa så kommer det du förtjänar alltid till dig. Och jag vet inte vad jag skulle göra utan mina fina småsystrar.
Jag har varit upp över öronen kär i samma kille i nästan 4 år. Och nu är han bara min. Jag är så lycklig för jag kände verkligen hur sista pusselbiten föll på plats den här helgen för lite mer än 2 månader sen. När allt helt plötsligt funkade. Ögonblicket jag drömt om under dom åren hade plötsligt blivit min verklighet. Äntligen så var våra tankar och känslor helt ömsesidiga och vi blev ett officiellt par. Kan fortfarande inte riktigt fatta att just den där speciella, olyckliga kärleken kunde vända som den plötsligt gjorde. Från att knappt ha kontakt och inte riktigt våga, till att ha en seriös relation och samarbeta sig uppåt tillsammans. Han är fortfarande den finaste människan jag vet och jag kunde inte vara mer nöjd med hur allt blev tillslut.
Uppskattar varje sekund med honom.
Jag har relativt gott om pengar då jag jobbar nästan heltid,
hade till och med turen att börja jobba direkt efter studenten.
hade till och med turen att börja jobba direkt efter studenten.
Och jag menar verkligen direkt. Jag betalar hemma och
försöker planera min personliga ekonomi så gott det går.
Men idag vill jag skriva om något annat.
Under senare tid har en känsla vuxit i mig. En känsla jag inte kunde sätta ord på.
Men idag vill jag försöka förstå mig själv och unna mig själv den uppriktigheten genom att få skriva det. Jag jobbar på ett ställe där jag till viss del trivs. Men vissa dagar kan verkligen sätta mina nerver i spel. När man vissa dagar är så uppe i varv att man slänger i sig sin lunch på 3 minuter för att cirka 10 minuter senare gå och kräkas upp maten igen. Jag känner oftast inte att jag får det utrymmet jag vill när jag arbetar och är oftast väldigt nervös inför det innan varje arbetspass. Trivs verkligen inte att jobba tillsammans med vissa där. Känner mig oftast motarbetade och tagen för givet. Att jag ska backa andra, som i slut ändan ändå aldrig skulle vara intresserade av att hjälpa mig. Jag har ångest över att behöva hitta ett nytt arbete innan den 12 varje månad. För annars måste jag skicka önskemåls schema för ytterligare än månad till. Och gå omkring och vara mentalt förberedd på att behöva va kvar på den platsen en månad till.
Men idag vill jag försöka förstå mig själv och unna mig själv den uppriktigheten genom att få skriva det. Jag jobbar på ett ställe där jag till viss del trivs. Men vissa dagar kan verkligen sätta mina nerver i spel. När man vissa dagar är så uppe i varv att man slänger i sig sin lunch på 3 minuter för att cirka 10 minuter senare gå och kräkas upp maten igen. Jag känner oftast inte att jag får det utrymmet jag vill när jag arbetar och är oftast väldigt nervös inför det innan varje arbetspass. Trivs verkligen inte att jobba tillsammans med vissa där. Känner mig oftast motarbetade och tagen för givet. Att jag ska backa andra, som i slut ändan ändå aldrig skulle vara intresserade av att hjälpa mig. Jag har ångest över att behöva hitta ett nytt arbete innan den 12 varje månad. För annars måste jag skicka önskemåls schema för ytterligare än månad till. Och gå omkring och vara mentalt förberedd på att behöva va kvar på den platsen en månad till.
Jag är egentligen livrädd för konflikter och har knappt någon energi till att ryta till. Men ibland kan jag gå omkring och ångra mig i efterhand för att jag inte riktigt sa ifrån. När jag i nästa stund kan vara så frustrerad över just det. Och gör istället något väldigt litet till en stor sak. Och det enda jag vill sen är bara att bli sams. Men om det inte händer så går jag istället kring och grubblar om det faktiskt var jag som hade fel i alla fall. Även fast jag faktiskt kände som jag gjorde och sa till för en anledning. Antar att jag måste sluta bry mig så mycket om vad folk tycker och inte låta mig påverkas av det. Livet är för kort för att gå omkring och ha ångest för sånt. Jag har faktiskt brytit med andra människor tidigare för att känt mig motarbetad, kränkt eller bara blivit tagen för givet. Och jag kan säga att släppa dom personerna är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Så förstår inte varför denna ångesten hänger över mig i alla fall?
Jag är trött på att ständigt känna pressen på att jag måste vara perfekt. För jag är inte perfekt hur mycket jag än försöker. Men ibland är det svårt att bara påminna sig själv om att man faktiskt är bra som man är. Att man kan faktiskt luta sig tillbaka och njuta av sin egna framgång, so far. Man kan inte bli en bättre människa och få ett bättre liv på så kort tid. Och det borde jag och någon veta som utvecklas så mycket under alla dessa år. Jag är utbränd av mina psykiska spöken. Kan inte slappna av. Och jag vet att det är pågrund av alla dom tankarna. Att man känner sig otillräcklig. Att man inte skaffat körkort än, att man inte har långt fint hår längre, att man kanske inte riktigt väger ett viss antal kilon som man kanske tidigare gjorde, att man kanske inte rikigt vill bli kvar på sitt nuvarande jobb i flera månader till. Och listan fortsätter.
Men jag måste verkligen börja ta hand om mig själv bättre. "Dont compromise yourself". Det finns en solklar anledning till att jag har dom orden tattuerade på min arm. Jag måste verkligen ta efter det. Tror inte det finns någon som inte vill känna sig störst bästa och vackrast utan att samtidigt ta för mycket plats. Men ibland säger kroppen ifrån. Eller psyket om inte annat. Jag måste sluta ruscha fram som jag gör och ta det gamla goda "en sak i taget". För snart kommer jag knäckas av allt jag vill ha, vill vara och vill göra. Har redan kommit en god bit på vägen i alla fall.
Och jag ska försöka lära mig att ge mig själv en klapp på axeln och tacka mig för vad jag åstadkommer. För jag vet att jag är bra som jag är utan att behöva anstränga mig själv allt för mycket.
Och jag är stolt över mig själv att jag vågar dela med mig av detta.
Kommentarer
Trackback
